Del 1–13

Som infödd skillingarydsbo har jag många minnen därifrån från svunnen tid. Jag föddes vid den så kallade Kaffegatan, numera Tofterydsvägen, 1901. Namnet Kaffegatan fick den därför att i så gott som varje hus längs gatans norra sida fanns kaffeservering.

De många kaffeserveringarna var en följd av militärerna. Öster om Lagan låg A 6 och väster därom I 12. A 6 hade inte som I 12 sin ständiga förläggning här utan i Jönköping men var här mycket för skjutning på skjutfältet. Dessutom var artilleriets skjutskola här så här var alltid mycket militär om somrarna. Att detta hade stor inverkan på livet i Skillingaryd är självklart. Men så illa gick det inte, som många spådde när I 12 1914 flyttade till Jönköping, att Skillingaryds samhälle skulle gå under.

Artiellerigatan men den kalades oftaast för Tofterydsvägen och blev senare Kaffegatan. Ett ofrankerat vykort ur Per Bunnstads vykortssamling. Inlagt här 6 augusti 2006

Lekte knekt
Att militärlivet satte sin prägel på oss barn som växte upp är givet. Det märktes inte minst på våra lekar. Vi pojkar lekte knekt. Vi byggde tält av gamla säckar ute i skogen som vi ju hade inpå knutarna. Vi gjorde oss gevär av någon brädstump och vi gjorde oss ränslar av margarinlådor. Några av oss hade militärmössor som vi hittat på militärernas sophög där vi brukade leta efter saker som vi behövde. En del militäre hade egna mössor som de kastade bort när de ryckte ut. De mössorna passade i våra lekar om de än inte passade våra huvuden alltid. En ansjovisburk fick utgöra kokkärl.
Sålunda utrustade företog vi marscher i skogarna mot Fågelfors. Ofta sjöng vi då som infanteristen Halta Lottas krog eller När vår kapten blir riktigt glad. Ibland lekte vi artilleri. Då hade vi en vagn på vilken vi placerat ett plåtrör som skulle vara kanonpipa. Vi körde upp mot Fågelfors och bröstade av vår pjäs för skarpskjutning i dalen där Fågelforsdammen nu är. Vi kunde ju alla de kommandoord som användes både vid infanteriet och artilleriet så exercisen gick bra.

Den eviga elden
Nere vid Bäckabron mellan Åbron och Lagan fanns en plats på ängen där militären brände upp skräp som sänghalm och dylikt. Platsen kallades för den eviga elden eftersom det brann där hela somrarna. Där var en kär lekplats för oss pojkar.

Gropabäcken
En annan sådan var Gropabäcken. Det var väl inte många barn födda på Kaffegatan som inte fick ett ofrivilligt bad i den någon gång. Det var alltid vatten i den förr och där fångade vi småfiskar, så kallade ärlingar, byggde dammar och satte upp vattenhjul. Det var ett nöje att se vem som kunde hoppa över där bäcken var som bredast eller från en låg kant till en hög på andra sidan. Det slutade i regel alltid med att någon fick sig ett dopp som inte alltid var så varmt, särskilt inte tidigt på våren när det kanske var is i vattnet. På vintern var nöjet att åka skidor eller skridskor eller kälke. Fast kälke var inte så många som hade utan vi gjorde oss Dröjar som vi kallade dem och åkte på. Backar att åka i fanns det gott om i ravinen till bäcken.

Ingen ishockeybana
Vi hade ingen ishockeybana att åka skridskor på utan vi fick hålla till på ängarna nere vid Lagan där vattnet från ån på höstarna steg upp och bildade ävjor som frös till isar för oss att åka på. Skidorna var i regel gamla utrangerade regementsskidor som vi köpte för en billig peng.

	Klicka på bilden för en större bild
Gunnar Blansch i arbete.

Åkte med bönderna
Ett stort nöje för oss barn på vintrarna var att åka med bönderna när de körde ned massaved och dylikt. När de körde hem passade vi på att ställa oss på medarna och åka med dem en bit på vägen. En del bönder var hyggliga och till och med stannade så att vi skulle kunna åka med. Andra piskade hästarna för att vi inte skulle hinna med.

Lärarna
Så hade vi skolan. I den började vi det år vi fyllde sju och gick fem år, två i småskolan och tre i folkskolan. Plus sex veckor i fortsättningsskola. Det fanns två småskollärarinnor, Hulda Dahlstrand och Ada Lindberg, en folkskollärarinna, Kerstin Nilsson, sedermera Andersson, samt en folkskollärare, Alfred Pettersson, sedermera Wallerstrand. Vi började skolan klockan nio och slutade tre på eftermiddagen. Vi hade en timmes middagsrast mellan elva och tolv och tio minuters rast för varje timme.

Skolhuset
Skolhuset bestod av fyra lärosalar, två för småskolan och två för folkskolan, jämte lärarbostäder på övervåningen. Skolsalarna uppvärmdes vintertid med vedeldning i järnkaminer.
Skoldagen började med psalmsång, som regel Din klara sol går åter upp, och bön, varvid vi fick stå upp vid bänkarna. Därefter vidtog i varje fall i folkskolan förhör av läxan i katekesen eller biblisk historia. Sedan kunde det variera mellan läsning, räkning och skrivning, någon dag teckning, samt, inte att förglömma, Odhners historia. Det var mycket viktigt att vi visste när den eller den kungen regerade eller dog. Så hade vi geografi och naturlära. En mycket efterlängtad timme hade vi hos Kerstin när hon en timme varje vecka läste ur Selma Lagerlöfs bok Nils Holgerssons underbara resa. Den timmen var det ljudlöst i salen frånsett frökens röst.

Fortsättning följer

Ganska skumt
När jag nu i höstmörkret ser skolsalarna stråla i ljus så undrar jag hur vi kunde klara oss i skolan. Där hängde visserligen två fotogenlampor högt uppe i taket i varje sal, men jag kan inte erinra mig att de var tända någon gång under min skoltid. Hur vi kunde se och klara skolarbetet på hösten och vintern är ännu för mig en gåta. Jag minns inte att det fanns någon som hade glasögon.

En gång utanför skolan
När jag ser hur skolbarnen nu får ge sig ut på promenader eller cykelturer så tänker jag på hur vi hade det. Jag vet inte mer än en gång att vi fick lämna skolan under lektionstid. Då fick vi marschera till Götaström fram och tillbaka. Utom förstås Gustav Adolfsdagen då vi fick gå till soldathemmet på fosterländskt föredrag.
Gymnastik skulle vi ha en gång i veckan. Då fick vi ställa upp i korridoren eller någon enstaka gång på sommaren ute och göra höfter fäst och armar uppåt, utåt, framåt sträck, samt knäna böj och huvudet åt vänster eller höger vrid. Det var i regel hela skalan.

Hård disciplin
Disciplinen kunde vara rätt så hård. I småskolan var väl tillrättavisningen mest ett nyp i örat eller en lugg i håret men i folkskolan kunde det inträffa att eleven fick sig en örfil om han misskötte sig. För det mesta blev straffet att sitta efter en timma efter skolans slut vilket kunde vara hårdare än en örfil.
När jag nu ser skolbarnen komma på cykel eller med skolbussar tänker jag på hur annorlunda det var i början av seklet. Då fick de gå även om de hade lång väg. De gick från Mörkebo och Slätthult, Hässlehult och Fryebo. Från sistnämnda platsen hade de nästan en mil att traska morgon och kväll. Någon skolbespisning eller matsal fanns inte utan de fick sitta i korridoren och äta sina medhavda smörgåsar om de inte kunde gå hem.
Det var heller inte som nu att det var plogade asfaltvägar att färdas på. Bönderna skötte plogningen vilket skedde med hästar eller oxar.
Hade det varit ett snöfall på natten kunde det dröja till långt fram på dagen innan det blev plöjt och dessförinnan måste ju barnen vara i skolan vilket nog inte alltid var så lätt.

Gick till Åström
Fattigdomen satte sin prägel på det mesta. Nu för tiden får väl de flesta barn veckopeng. Det fanns inte i min barndom. Folk var fattiga och i regel var det stora familjer. Fem-sex barn var det vanliga, ibland flera. Barnbidraget var inte uppfunnet då så föräldrarna hade fullt upp att klara matfrågan till sina stora familjer. De behövde inte som nu köpa kläder som skulle vara urtvättade och konstlappade. Det blev de ändå.
Det blev väl någon liten slant någon gång att gå till Åström med. Åström hade en liten gottaffär invid skolan. Vem på den tiden smakade inte med festligt välbehag på hans lakritsremmar eller hans råttor à ett öre styck. Men som sagt, det var ont om pengar, så det blev inte fest varje dag.

	Klicka på bilden för en större bild
Julkaffe hos Skillingaryds Stålrör. Gunnar smakar en pepparkaka.

Sälja våfflor
Efter skolans slut på eftermiddagarna var det för många att söka förtjäna något. En del fick ta en korg med våfflor som deras mödrar hade bakat och gå ner till regementena och sälja. Tio öre kostade en våffla. Det var sällan någon gick hem utan att ha sålt slut sitt lager.

Spännande vid I 12
Vi pojkar brukade gå ner till I 12:s matsalar och tigga bröd. Det var inte för hungerns skull utan för spänningens för ibland fick vi kökssergeanten efter oss. En gång minns jag vi var sex-sju småpojkar som träffat en särskilt bussig handräckning. De hade chokladmjölk den dagen och vi fick komma in i matsalen och fick varsin mugg med chokladmjölk. Vi var så små att vi inte kunde sitta på bänkarna vid bordet utan vi hade muggen på bänken och låg på knä och drack när någon ropade att kökssergeanten kom. Vi rusade upp i panisk förskräckelse och välte bänken så att muggarna rullade utefter golvet. Vi sprang på dörren och ut. När den siste skulle slå igen dörren fastnade han med tummen i dörrklingan och höll på att förlora sitt finger. Vi klarade oss i alla fall för sergeanten. Hur det gick för den bussiga handräckningen vet jag inte.

Hörde över samhället
På morgnarna kunde man ibland höra när kompanierna stod uppställda framför sina respektive baracker och sjöng Din klara sol går åter upp och på kvällen Så går en dag än från vår tid. Framför högvakten hängde en stor triangel av stål fritt ned från en stolpe. Där slog posten som alltid gick framför vakthuset timslagen med en hammare. Det hördes över hela samhället.

Militären vattnade sina hästar i Lagan och det mindes Gunnar. Ur Per Bunnstads vykortssamling. Inlagt 6 augusit 2006

Badade i Lagan
Vi hade ingen sjö i närheten. Därför spelade Lagan stor roll både för bad och fiske. Vattnet var rent och där vattnade A 6 sina hästar. Det var ett kärt nöje för oss pojkar att passa på att få rida med från stallarna ner till ån. Varje militär hade som regel två hästar med sig, en som han red på och en löshäst. Det var på löshästen vi ibland fick rida.

På somrarna låg vi mycket nere vid ån och badade. Där lärde vi oss att simma och dyka. Ibland kanske någon militär utmanade oss med att kasta någon liten slant i någon djup håla. Vi fick slanten om vi dök efter den och jag tror inte det blev någon kvar. I ån fanns också gäddor som vi snarade. Det var en sport som vi tränade upp till stor skicklighet. Det gällde att vara stadig på händerna och se bra. I augusti började vi kräftfisket.

Musiken
Det fanns gott om kräftor i Lagan då. Vi brukade ligga nere på ängen vid Artilleribron och höra på musiken och fånga kräftor om kvällarna. Musiken kom dels från A 6 musikkår strax intill på östra sidan ån dels från I 12 lite längre bort. När vi fått upp något tjog gick vi till mässen och sålde dem för 75 öre tjoget. Sedan gick vi till Izikowitz och köpte choklad för pengarna så fick officerarna fest på kräftor och vi på choklad.

Kyrkparaden
På söndagarna var det kyrkparad på slätten. Då marscherade kompanierna upp framför högvakten där de bildade en fyrkant med officerarna till häst. Det var en grann syn när solen sken och det blänkte i de blanka uniformsknapparna och musikinstrumenten. Musiken spelade psalmer och regementsprästen predikade. Efter predikan och sista psalmen, som brukade vara Vår Gud är oss en väldig borg, ljöd kommandoropen och kompanierna marscherade till sina förläggningar medan musiken spelade Jönköpings regementes paradmarsch.

Storsöndag
En gång om året var det vad man kallade storsöndag vid regementet. Då kom fästmör och anhöriga till beväringarna och hälsade på. Då skulle det vara extra festligt med parad och regementsmusik. Då brukade det komma tivolin med sina skjutbanor och ringkastningar o. dyl. Där fick man visa sina färdigheter i konsten att skjuta i ädel tävlan med varandra.
Vid Sundbergs hörn som det hette hade några tanter från Jönköping och Nässjö sina tält där de sålde dricka och kaffe på lördagarna under regementsmötet som det hette då tre årsklasser var inkallade.
Det var dans i gymnastiksalen i en av lägerhyddorna. Där spelade då regementsmusiken i paraduniformer. Ofta spelade de wienervalser. Officerarna och manskapet, även de i sina bästa munderingar med blanka knappar och epåletter så det gnistrade och blänkte överallt, dansade med sina damer. Men även den civila befolkningen hade tillträde så där var alltid fullt hus. Det var ju en fröjd för ögon och öron även om man inte dansade. Vi småpojkar hade vår särskilda hörna där vi sökte taga en svängom. Efter dansen ställde musikkåren upp utanför vakthuset och spelade tapto vilket då skedde en timme senare än normalt.

Petter Johan
Regementet drog till sig en del originella personer som på olika sätt sökte sin utkomst bland militärerna. Där var Petter Johan. En liten förkrympt invalidiserad gubbe som alltid kom med militären på våren och reste med dem härifrån på hösten. Han låg i en ladugård nere vid Åbron om nätterna. Sin mat fick han vid regementet. Han stammade svårt och det tog lång tid för honom att säga sitt namn och varifrån han var. Fick han någon liten slant så dansade han vilket såg komiskt ut med tanke på hans förkrympta krokiga ben.

Bjoelunsen och Döven
Där var Bojelunsen som mera kom på blixtvisit i en stor överrock i sommarvärmen med påhängda plåtbitar som medaljer och många gånger med en röd lapp tagen på margarinlådan och på vilken stod att läsa ”Aktas för sol och värme”. Han gick alltså till mathallarna och fick mat. Hade de ärtvälling så hällde de det i fickorna på hans stora rock för att han skulle ha färdkost. Där var pastillgubben som kom med sin korg på armen och sålde karameller. Han sade sig ha varit sjökapten och räknade upp väderstrecken. Så var där Döven från Hultsgärde som gick omkring och bytte klockor. Och så Brazil-Jack, en stor ståtlig karl med vidbrättad svart hatt och långt svart hår som hängde ned på axlarna vilket inte var brukligt på den tiden. Han hade en svart låda framför sig med all sorts småkrams som han sålde.

Letade skrot
På höstarna när här som regel inte var några militärer och även på somrarna när vi visste att det inte var skjutning gick vi pojkar på skjutfältet och letade efter skrot vilket ibland kunde ge oss rätt så skaplig inkomst. Vi fick 60 öre kilot för mässingsskroten, 80 öre för koppar och 9 öre för bly. Då de på den tiden sköt mycket med vad vi kallade för plåtkulor, som var fyllda med små runda blykulor (kartescher), kunde vi hitta rätt mycket bly ibland. Toppmuttern eller spetsen var antingen av mässing eller av aluminium. En spets av mässing till en 7 cm granat vägde ett halvt kilo och till en 10,5 cm granat sju hekto. När vi hittade hela kulor och spetsar skruvade vi ihop dem och sålde till militärerna som minne av deras värnplikt. Under första världskriget användes dessa granater ofta till att göra karbidlampor av.

Del 4

Möte med puma
När det gäller kanonkulor har jag ett ganska kusligt minne. Som jag nämnt så brukade vi skruva ihop dem när vi hittade dem någorlunda hela och sälja dem till militärerna. Min bror hade ett par som han tingat bort till en militär. Han undrade om inte jag mot betalning ville uppsöka denne militär och sälja kulorna. Det var på hösten och mörkt på kvällen när jag med en kula på vardera armen stack iväg nedåt regementet.

Ganska tam
Nu var det så att officerarna hade fått en pumaunge i gåva från en officerskamrat som tjänstgjorde i Sydamerika. Puman förvarades i ett stall på I 12-sidan där en malaj var avdelad att sköta den. Den blev relativt tam, särskilt i militärernas sällskap som den var van vid. Småningom hade de den ute i koppel och ibland fick den rent av gå lös.

Puman som Gunnar berättar om finns i militärmuseet. Foto: Per Bunnstad 29 juni 1994. inlagt här 6 augusti 2006

Blev biten
Jag kom med mina kanonkulor i mörkret och följde en liten stig utmed en ganska hög och tät hagtornshäck. Som jag kom där var det något som grep om min vänstra fotled så att jag stod på huvudet. Jag vände mig om och såg ett par stora gulgröna ögon samt hörde ett väsande ljud. Jag riktade en spark med min fria fot mot det som höll mig. Greppet släppte men jag hann inte resa mig mer än till hälften förrän det slog tassarna om benet igen. Denna gång bet djuret också varför jag fick tre stora sår runt vristen på vänster fot.
Då ropade jag på hjälp varvid en del militärer rusade till. De försökte hålla puman medan de uppmanade mig att springa till baracken som låg ett par, tre hundra meter därifrån. När jag nådde baracken var puman ifatt mig och skulle hugga igen. Som tur var stod där fullt med militärer i korridoren. De rusade på puman och fick ut henne.

Fick en krona...
Jag fick nu en furir med mig till sjukhuset. Doktorn satt bland de andra officerarna på mässen så det dröjde en stund innan han kom och tvättade och rengjorde såren och lade på ett förband. När det var gjort klappade han mig på huvudet och sa att jag var en tålig pojke. Jag fick en krona av honom och så sa han att jag kunde vara stolt för det var inte många smålänningar som var lejonbitna.
Jag tror aldrig jag blivit så glad för någon krona för nu tänkte jag att jag kunde betala brorsan för de förlorade kanonkulorna. Furiren som varit med mig hos doktorn följde med mig hem. Jag lagade så att vi gick samma väg hem som jag gått när jag blev överfallen. När vi kom till platsen sa jag till furiren att jag förlorat ett par kanonkulor. Han hjälpte mig leta i mörkret och vi fann dem så allt var frid och fröjd igen.

Följde efter mig
Dagen efter var puman hemma där jag bodde vid Kaffegatan och sökte efter mig. Den hade väl vädrat mina spår och följt dem. Från Kaffegatan stack den till skogs så militärerna fick ut och leta efter den. Officerarna tog med sig puman när I 12 1914 flyttade till Jönköping. Där avlivades den strax därefter och kom sedan till länsmuseet. Jag har sett den där men tycker inte den var så värst lik det djur jag slogs med. Jag förärades emellertid en gång ett foto av puman och det har jag ännu i behåll som minne av mitt äventyr med den.

Del 5

Marknad
En stor helg var det för oss samhällsbor när det var marknad vilket inträffade två gånger om året, vår och höst. Det var inte bara en nöjestillställning utan då skulle det i många fall göras affärer för längre tider.
Kreatursmarknaden lockade folk långväga ifrån. Där stod storbonden i sina blankläderstövlar och med stora, feta oxar i tömmarna. Där stod torparen i träskostövlar med sitt enda kovärde i ett rep.
Kreaturshandeln började tidigt på morgonen. Många av försäljarna hade anlänt miltals ifrån dagen före marknaden och inkvarterat sig i gårdarna runt samhället. I tidig morgon var de sedan på väg in till marknadsplatsen med sina djur. De möttes då av köparna som ville göra affärer. Det gjordes väl inte upp många affärer före marknadsplatsen. Bönderna var misstänksamma och ville veta vad djuren värderades till på olika håll innan det blev affär.

Vid oxaträan
Den så kallade oxaträa var ett stort område väster om nuvarande E4 eller Storgatan. Från Glads hörna vid Sturegatan i söder till Vasagatan i norr och med Skolgatan som gräns i väster sträckte sig oxaträan. I öster var som sagt landsvägen eller Storgatan som den heter i dag, gräns.
Där var så fullpackat med försäljare att det endast med stor svårighet gick att ta sig fram där. Som tiden led minskade dock trängseln då det i regel lastades ut ett par, tre tågsätt med kreatur på förmiddagen. Det var ett hojtande och ett hoande och ett bölande allt eftersom affärerna gjordes upp vilket skedde med handslag. Det var mycket som skulle redas ut innan det kom till affär: om koa var tidd, hur mycket hon mjölkade eller hur många kvarter oxarna var, så det var ett fasligt trevande och mätande innan köpet var klart.
Många av samhällets invånare passade på att köpa ett slaktdjur på marknaden. De slog sig ihop och köpte ett djur och delade sedan på köttet. I ett par tält resta på marknadsträdan stod ett par manhaftiga damer från Jönköping och Nässjö och sålde dricka och kaffe vilket hade en strykande åtgång i morgonkylan. Kaffet kokades över en öppen eld.

Den gamla marknadsplatsen låg där bland annat Konsum byggde sin butik 1963. Ur Per Bunnstads vykortssamling. inlagt här 6 augusti 2006

Sålde skinn
Sedan var det dags för övriga affärer som skulle göras. Bönderna hade skinn med sig som antingen skulle beredas eller säljas. Skulle de beredas gick de till garvaren vid Åbron. Ville de sälja köpte han väl också. Annars stod det alltid en skinnknalle i landsvägsdiket där urmakare Svensson nu är beläget vid Stationsgatan. Denne skinnknalle köpte även bivax och talg. Bönderna kunde också vända sig till läderhandlare Svensson vid Stationsgatan där Åkerstigs fastighet nu ligger. Många hade fårull med sig vilket de lämnade till färgaren vid Åbron antingen till avsalu eller i byte mot garn eller annat. Många andra affärer skulle också klaras ut den dagen.
Hästmarknaden låg öster om landsvägen och norr om Sturegatan där skräddaren Högbergs fastighet nu ligger. Där sprang bönder och hästhandlare och sökte hugade spekulanter.

Ungdomarna kom
Frampå dagen kom en annan publik och blandade sig med djurhandlarna. Då kom ungdomen. Då blev det fart och fläkt över den övriga marknaden. Öster om landsvägen låg de timrade marknadsbodarna i en fyrkant mellan de så kallade Fryebohuset och den Thelinska fastigheten bort till Hovslagaregatan i öster varpå skogen tog vid ända ner till Lagan. Bodarna hade lämmar på framsidan. Dessa lämmar fälldes ner och tjänade som diskar.
Mellan bodarna och landsvägen sattes upp diskar i flera rader så det fick rum många marknadsknallar. Och det var mycket de hade att sälja. Hattar och mössor, herr- och damskor, kläder av alla slag, kostymtyger. Norr om bodarna invid landsvägen stod i regel ett par gummor och sålde lerkärl av alla de slag. Sådana som är så åtråvärda på auktioner nu för tiden, kostade inte många ören då. En lergök kostade fem öre. Väster om landsvägen stod bleckknallarna och sålde allsköns husgeråd av bleck och plåt. Där såldes också korgar och slöjdalster av trä liksom leksaker. Plasten var inte uppfunnen så leksakerna var av trä eller plåt eller båda delarna.

Sålde träskor
Längre ner där Konsum nu ligger var ett dike där det alltid stod ett par träskomakare, troligen bröder av likheten att döma. Småvuxna med helskägg såg de ut som ett par tomtar. De gjorde säkerligen goda affärer.

Nöjesplatsen
Där Frälsningsarmén nu ligger, låg en stor ladugård, den så kallade Sundbergs ladugård. Bakom den och ut mot nuvarande Tofterydsvägen var nöjesplatsen med sina karuseller, skjutbanor, cirkus, menagerier, ja, nöjen av alla de slag som på den tiden förekom. Där kunde man se jätten Edman ur vars hand endast den längste kunde ta ett kort när han höll armen utsträckt. Där kunde man få se kalven med sex ben och tolv naturligt utvecklade klövar. Där kunde man få se den fritt i luften svävande damen jämte den talande dödskallen och där ropade trollkarlen ut att trolleri fanns inte utan endast fingerfärdighet utförd med hjälp av spiritistiska apparater anskaffade genom resor i England, Tyskland och Italien.

En björn
I ett tält förevisades en björn som drack ur en flaska och gjorde en del konststycken. När björnägaren sjöng en viss trall som han kallade björndansen dansade björnen efter melodin. En pojke snappade upp hur melodin gick och ställde sig utanför tältet. När han såg ägaren föra in björnen för en ny föreställning började han sjunga björndansen varvid i stället för att göra de konster ägaren ville började dansa. Björnägaren rusade ut för att gripa syndaren som då var försvunnen. Men så snart ägaren var inne i tältet igen ljöd björndansen utifrån och föreställningen fick avbrytas igen. Till slut tröttnade pojken och föreställningen kunde fortsättas programenligt.

	Klicka på bilden för en större bild
Julaffe på Skillingaryds Stålrör med Gunnar Blansch i mitten. .

Karuseller
Där fanns karuseller som drogs för hand, vilket vi småpojkar fick göra. När vi dragit karusellen fem turer eller vevat positivet lika länge fick vi åka med en tur. Jag tror inte ägaren saknade arbetskraft någon gång. Positivet var ett instrument som hördes lite varstans. Ofta hade positivhalaren en papegoja i en bur på positivet. Fågeln tog upp ett lyckobrev ur en låda framför buren när positivhalaren öppnade en liten lucka i buren. Brevet såldes sedan.

Köpte bullar
Ja, säg vad som inte fanns på marknaden. Där fanns allt tyckte i varje fall vi småpojkar. Det var fullt av folk överallt. Ungdomar som gått miltals för att få vara med om marknadsdagen. De kanske inte hade mer än en tioöring med sig men det räckte i alla fall till några bullar hos bagare Johansson. Var det vårmarknad kunde man se ynglingar skrudade i en ny militärmössa inköpt på marknaden i och för den kommande inryckningen.

Var bärare
Man behövde alltid lite pengar till marknaden. Därför var vi pojkar uppe vid tågen som kom tidigt på morgonen och tog emot knallarna med lånad dragkärra för att dra deras varor till marknadsplatsen. Det fick ske så att vi hann med så många vändor som möjligt. Det inbringade alltid några kronor vilket var ett kärt tillskott till kassan den dagen. En del knallar ville ej betala förrän på kvällen för att de skulle få oss att dra tillbaka de överblivna varorna. Det gjorde vi dock aldrig eftersom vi inte behövde några pengar när marknaden var över och dessutom då hade för många hyss för oss och för mycket att se på och vara med om för att hinna dra kärror.

Anders på Vägabo
En man jag minns från marknaderna var Anders på Vägabo. Anders var en invalid som förlorat båda armarna vid en olyckshändelse. Han försörjde sig bland annat med att sälja tidningar. Det var han som tog över vårt dragarjobb vid marknadens slut. Han hade en konstgjord hand på ena armen och i den hade han en järnkrok med vilken han tog tag i varorna när de skulle lyftas av och på kärran.

Slagsmål
Det förekom bråk och slagsmål ibland när folk varit framme på krogen vid hotellet och druckit några flaskor öl. Det var kanske några drängar som skulle göra upp om sina flickaffärer och det var alltid någon som hamnade i kurran för några timmar. Där fanns inte plats för mer än ett par åt gången så det var aldrig frågan om så värst många ingripanden. Ett par medelålders samhällsbor var utsedda som ordningsmän. På rockarna hade de fastsytt en plåtbricka med ”ordningsman” påmålat. Var det slagsmål framme i samhället lagade de i regel att de var i andra ändan av marknadsplatsen och vice versa.

Marknadsdag 2
Marknaden varade inte endast en dag utan hade en annandag också. En del av knallarna stannade kvar och packade upp sina varor. Många av samhällsborna gjorde inköp som de kanske inte haft tillfälle att göra marknadsdagen och kanske kunde man handla till lite förmånligare priser. Trängseln kring bodarna var heller inte så stor.

Del 6

Teknikens under
Under min skoltid fick jag se mitt livs första flygmaskin. Jag tror det var 1912. Det kom ett vidunder från luften och tog mark på Slätten utanför barackerna. Som vi hade rast i skolan blev vi naturligtvis varse maskinen och vi pojkar glömde totalt skolan och rusade iväg för att bese underverket. Det var inte så värst roligt att komma tillbaka till skolan då vi smitit utan lov vilket medförde en ordentlig uppsträckning. Den tog vi dock trots allt med ro då vi sett vår första flygmaskin.
Tidigt följande morgon skulle maskinen flyga därifrån och naturligtvis var vi på plats för att se avfärden. Sedan flygaren äntrat maskinen drogs den ut på startplats av ett kompani beväringar. Då flygaren startade propellern blev luften full av knektmössor som flög ut över Slätten av vinddraget. Flygmaskinen rusade ut över slätten tills den sakta höjde sig och småningom försvann.

Bolag köpte bil
Jag tror det var samma år som jag första gången åkte bil. Det hade bildats ett bolag i Skillingaryd som inköpte en bil. Chaufför var Karl-Johan Bergkvist. Frälsningsarmén brukade någon gång på sommaren ha friluftsmöte vid det nedlagda järnbruket Götaström där det då ännu fanns kvar en del av parkanläggningen varför platsen låg mycket vackert vid Lagan. Denna söndag körde Bergkvist skytteltrafik mellan Sundbergs hörna och Götaström. För en kostnad av 25 öre fick man åka med.
Inte gick det några hundra knutar trots att färden gick på nuvarande E4. Men som folk då var vana att åka efter häst eller oxe så tycktes farten svindlande när vi for fram i 30-40 km i timmen. Inte var det någon asfaltsväg heller på den tiden utan gräset växte högt och frodigt i vägbanans mitt. Det var en stor sak att ha fått åka bil.

Konfirmation
När vi slutade skolan hade vi konfirmationen kvar. Den skulle ske det året man fyllde fjorton. Men som många av oss arbetarpojkar och -flickor måste vi ut i arbetslivet så fort som möjligt, ville vi ha det gjort så snart det gick. Vi hade en kyrkoherde här i Tofteryds församling som hette K O Eriksson. Han tycktes ha förståelse för de fattiga så till vida att han lät många som begärde det konfirmeras det år de fyllde tretton.

Arbete
Efter konfirmationen var man vuxen och hade rätt att bära långa byxor och att söka sig arbete. Det var en skam att inte ha något ordnat arbete sedan man konfirmerats. Det var inte så mycket att välja på i fråga om arbete här på platsen på den tiden. Den huvudsakliga industrin här var åkdonsindustrin, stolfabriken, en ångsåg och några mindre möbelfabriker.
I övrigt fanns rätt många hantverkare som skomakare, skräddare, bagare, plåtslagare och kopparslagare. Men dominerade gjorde som sagt åkdonsindustrin som sysselsatte smeder, snickare, hjulmakare, sadelmakare och målare. Vagntillverkningen hade bedrivits mer som hantverk tills den i början av 1900-talet började industrialiseras.
Jag minns när det fanns fem små smedjor vid Kaffegatan och fler i samhället. Så småningom lades de flesta av dessa ned och smederna började arbeta vid de större mer industribetonade företagen.

Smedjorna
I smedjorna rådde en sorts skråsystem. I regel arbetades det i lag. Det var smedmästaren, bänkarbetaren och hantlangaren i laget. Mästaren var anställd av arbetsgivaren varpå mästaren sedan anställde bänkarbetare och hantlangaren. Jag minns en anställd som skulle sluta sin anställning och stegade in till arbetsgivaren för att få ut sitt arbetsintyg. Han fick inget med motiveringen att han inte anställt honom utan det hade smedmästaren gjort. Därför var det mästarens sak att skriva ut betyg.
Efter konfirmationen skulle jag alltså börja jobba som trettonåring. Far hade fått ett par erbjudanden om arbete åt mig. En kopparslagare ville jag skulle börja hos honom och så småningom övertaga hans rörelse. Izikowitz som jag hade brukat hjälpa lite i hans affär ville ha mig till Jönköping där han skulle ordna arbete åt mig. Jag skulle bli affärsman påstod han. Själv föredrog jag att börja i en smedja varför jag började i Ljungberghs åkdonsfabrik.

Fortsättning följer

Smedmästaren
Den mästare jag började hos hade fyra anställda smeddrängar. Han ansvarade för hjulbeslag och gjorde stakhylsorna till arbetsvagnar samt diverse andra jobb. Arbetet började klockan halv sju på morgonen och höll på till sju på kvällen utom lördagar då vi slutade klockan fem. Vi hade en halv timmes frukostrast, en timmes middagsrast och en halv timmes kafferast mellan halv fem och fem på eftermiddagen. Semester fanns inte men vi brukade vara fria över trettonde dag jul utan ersättning.
Mitt jobb bestod i början av att gänga skruv i maskin samt lättare hantlangning, det vill säga släggning. Vi hade tio timmars arbetsdag och lön var fjortonde dag. Jag fick nio kronor för tolv dagars arbete. Mor fick åtta kronor så hade jag en själv. Bänkarbetaren hade i regel 30 öre i timmen och hantlangaren 25 öre. Smedmästaren själv hade sitt arbete på ackord enligt avtal med fabrikschefen så det gick inte att säga hur stor hans förtjänst var.

Maskinerna
Den maskinella utrustningen i smedjona var inte så stor. Där fanns ett par fjäderhammare, en press, ett par borrmaskiner, ett par svarvar för svarvning av vagnsaxlar samt en bockmaskin för bockning av hjulskenorna och en gängmaskin för gängning av skruvar.
Det var jordgolv i smedjorna och jorden var snustorr och dammade vid minsta beröring. Då alla hade trätofflor i arbetet är det inte svårt att föreställa sig hur fötterna såg ut när man kom hem om kvällarna. Någon som helst möjlighet att tvätta sig på arbetsplatsen fanns inte utan det fick man göra hemma. Det var mycket jobb att bära in vatten och värma på vedspisarna när man kom hem om kvällen.

Kallt...
På vintern var det kallt i smedjorna och hantlangaren klarade sig bara så länge de hade jobb vid härden och städet men värre var det för bänkarbetaren som inte hade någon värme utom då han någon gång gick till härden för att värma händerna. Vid borrmaskinerna kunde hänga istappar och kylvattnet till borrarna måste töas upp med en uppvärmd järnklump innan man kunde borra. Det fanns en flamung i smedjan där fjädersmeden värmde fjäderbladen när han härdade dem. Ugnen användes också för uppvärmning av annat material när den var igång. Ugnen hjälpte på värmen i smedjan. Men den fyllde smedjan med sot och rök eftersom den eldades med flamkol som gjorde att det slog ut meterlånga flammor ur den.
Det fanns vidare en ugn där hjulskenorna värmdes. Den eldades med ved.
Var det skönt med värmen från ugnarna på vintern så var det motsatsen på sommaren då hettan kunde bliva i det närmaste olidlig.

Ändå trivsamt
Arbetet i smedjorna var hårt men samtidigt på något sätt trivsamt. Det fanns många skickliga yrkesmän bland smederna. Män som väl aldrig skulle kunna tänka sig något annat arbete än smedjan. Att vara hantlangare åt en duktig smed krävde både styrka och kunnande. Arbetet var i regel mångsidigt till skillnad från nutidens mer tempobetonade.
Att det många gånger fordrades krafter av smedhantlangaren är säkert. Jag har sett hantlangare som arbetat i par och stått timme efter timme med bara ett par byxor på sig och slagit s.k. rundslag vid stukning av grova järnaxlar. Det fordrades råg i ryggen hos dessa pojkar.
Det var rätt så gott om arbete på fabriker och verkstäder. Åkdonsindustrin sysselsatte inte bara smeder och snickare utan också sadelmakare och målare men dessa hade i regel egna verkstäder där de utförde sitt arbete.

Del 9
Säcken var sönder
Att det jobbades friskt med livsmedel är säkert. De som hade pengar att köpa för och kunde betala snart sagt vilka priser som helst behövde inte lida någon nöd. Men för folk i allmänhet var det annorlunda. En middag när jag var på väg till jobbet såg jag en bonde som jag kände igen stå och ösa vete från gatan med bara händerna. Han bad mig hjälpa honom. Säcken hade gått sönder och han ville ha upp innehållet så fort som möjligt. Han var på väg till en köpare som hade råd att betala honom. Nu var han rädd att någon skulle anmäla honom för den olaga handeln. Jag hjälpte honom och fick i gengäld köpa några kilo.
Folk var i allmänhet ärliga men hungern var ett gissel. Några pojkar gjorde inbrott i en charkuteriaffär en kväll och stal en bunke med kalvsylta som de satte sig att äta upp på en trappa vid gatan. Därefter gick de tillbaka med burken sedan de lagt pengar i den för vad syltan kostade.

Kaffe
I kaffehusen kunde man köpa kaffe men vad det var för kaffe vet jag inte. Vi hade inga brödkort som vi kunde använda på caféerna men de serverade något vi kallade luftbiffar. De såg ut som sockerkaksbitar men när man tryckte till på dem gick luften ur så det var inte mycket kvar att äta.
Det var inte bara livsmedel det var ont om. Den elektriska belysningen var långt ifrån vanlig. Särskilt på bondgårdarna användes fotogenlampor och stearinljus. Det var mycket ont om både fotogen och stearin varför många fick sitta i mörker tills de fick fram karbidlampan som sedan användes i stor utstäckning.

Spädde linoljan
Jag minns en gång jag blev sänd fram till järnaffären med två plåtdunkar för att hämta linolja. Vi använde oljan till att bestryka arbetsvagnarna som vi tillverkade och hämtningen av olja var hantlangarens uppgift. Nu var det mycket ont om linolja så vi fick order att späda den med fotogen. Oljan fanns i järnaffären som ägdes av chefen för smedjan men fotogen fick man köpa i en diverseaffär strax intill. För att få ut fotogen i diverseaffären fordrades en rekvisition från chefen som var en sträng herre och man drog sig i det längsta för att gå till honom. Nåväl, jag stegade in till honom och framförde mitt ärende. Han sa ingenting till att börja med. Sedan drog han ut en låda och fick fram en lunta med cirkulär från olika kommissioner och började läsa upp för mig hur ont det var om vissa varor och att industrin måste spara på dessa. Jag stod och hörde på en god stund innan jag tröttnade som åhörare och frågade om jag skulle ha någon rekvisition eller inte. Jag tillade att mig kvittade det om vagnarna blev oljade eller inte. Han bara såg på mig och skrev sedan ut rekvisitionen. Efter den gången fick jag alltid min olja och fotogenrekvisition så fort jag kom medan andra kunde få läxor så de knappast vågade sig dit.

Fortsättning följer

Arbetsmiljö och arbetslöshet
Efter jobbet i smedjan arbetade jag på en liten metallfabrik som galvanisör. Vi förnicklade, förzinkade och förkoppade.
I förkoppningsbadet ingick cyankalium, ett mycket farligt gift. Jag minns hur jag var med fabrikschefen och kokade ihop kemikalerna i en gryta över gjuteriugnen och hur han tog cyankaliumbitarna med en tång och lade dem i den kokande vätskan. Han sa att det endast behövdes att man andades in innehållet i en liten luftblåsa för att man skulle bli bedövad. Det förvånar mig i efterhand att det gick att stå och jobba med dessa giftiga ämnen dag ut och dag ixn utan att bli förgiftad. Vi hade ju inte ens möjlighet att tvätta oss på arbetsplatsen utan det fick vi göra hemma.
När kriget var slut kom ett annat gissel: arbetslösheten. Det bildades en fackföreningsavdelning i Skillingaryd den 1 maj 1920 men den fick utstå många svårigheter innan den slog igenom och kunde genomdriva några avtal. Det var de unga arbetarna som organiserade sig och det var i första hand de som blev arbetslösa.
Vintern 1920-1921 blev jag arbetslös. Vi var då tre hemma i familjen som var utan arbete. Förutom jag och en bror till mig, min far som arbetat på en fabrik som lades ner.

Skogshuggning
Vi fick arbete med skogshuggning i Åsenhöga den vintern. Det var två mil att gå. En kamrat till oss fick arbete som skogshuggare i Mosshult så vi hade sällskap till Nyholm där vi gick åt var sitt håll. Vi var inte vana vid skogsarbetet så vi slet hårt den första tiden. Vi hade åtta öre stocken. Var det massaved skulle den renbarkas. Som väl var var det mest sågtimmer. Min bror och jag högg första tiden cirka åttio stockar om dagen. Då höll vi knappast på att orka fram till gården där vi hade vårt nattkvarter men efter hand som vi blev vana kom vi upp i 200 stockar om dagen.
På lördagarna gick vi de två milen hem för att sedan gå tillbaka på delvis obanade vägar på söndagseftermiddagen.

Arbete och arbetslös igen
Över sommaren fick jag arbete på min gamla plats igen, men blev åter arbetslös till hösten. Den vintern livnärde jag mig som pälsjägare tillsammans med kamraten jag året innan haft sällskap med varje söndag till Nyholm. Pälsar av ekorrskinn hade blivit på modet. Varje skinn betalades med 1:25 i början för att sedan stiga till 2:50.
Det var inte så noga då som nu med vapeninnehav och jakträtt. Vi skaffade salongsgevär och gav oss ut på jakt. I början gick vi inte så långt utan höll till i skogarna runt samhället men allt efter som ekorrarna sköts ut fick vi förlänga våra turer. Vi gick klockan sex på morgonen och det var de gånger vi inte var hemma förrän vid sex-sju-tiden på kvällen. Då skulle ekorrarna flås och tanas och sättas på tork så nog var det långa dagar alltid. Hur många mil vi gick om dagen är svårt att säga. Ibland hade ekorrarna sprungit långt innan vi fick tag på dem och det var långt att gå ut till markerna där de fanns.

Del 11

Ute i Tofteryd
Jag minns de gånger vi stod i skogarna i Torp öster om Tofteryd när det började mörkna och vi hade den långa vägen hem att gå. Jag minns en gång när vi varit i Farstorpsskogarna. Delvis hade vi väl varit på skjutfältets marker för att slippa gå den långa vägen runt Farstorp. På skjutfältet fanns också en liten bit banad väg. Men all jakt var förbjuden. När vi kom mot Lilla Spännberget mötte vi förvaltarens hund och förstod att förvaltaren var i närheten.
Min kamrat stack till skogs men jag tyckte att jag gått mycket nog den dagen i den djupa snön så jag fortsatte vägen fram och mötte förvaltaren. Han frågade om jag inte visste att det var förbjudet att jaga hare och om det gick bra att skjuta hare på uppsprång med geväret. Jag svarade att jag aldrig skjutit någon hare utan att vi jagade ekorrar vilket förvånade honom mycket. Då han fick höra att vi sålde skinnen tyckte han att vi skulle ha hans hund att spåra upp ekorrarna och markera i vilka träd de fanns.
En morgon startade vi tre stycken och gick på skaren rätt över skjutfältet. Det var 30 grader kallt och blåste lite från norr. Vid Holma fick vi se en ekorre i ett träd. När vi skulle skjuta klickade alla gevären. Oljan i mekanismen hade stelnat i kylan. Vi fick ta fram tändstickor och värma upp mekanismen i ett gevär innan vi kunde skjuta. Sedan fick vi förvara mekanismerna i fickorna.

Vid Movadsbäcken
Vi brukade gå Movadsbäcken uppåt för det var lättare att gå på isen där än i snön. En morgon på eftervintern var jag ensam på väg på isen norröver. En bit upp på skjutfältet rinner bäcken genom en stor sank mosse i vilken bäcken bildat stora djupa hålor. Som jag gick där försvann isen plötsligt under mig och jag fann mig stående på ett annat isflak så långt under det första som hela min kroppslängd. Det hade varit så högt vattenstånd på hösten när bäcken frös till. Under vintern hade vattnet sjunkit och när jag nu kom på isenk rasade det först frusna istäcket. Det var kala tvära kanter ner i hålet men som tur var hade jag min kniv med mig så att jag kunde ta mig upp.

Nöjen
Vad fanns det för nöjen i samhället för 60-70 år sedan?
Anspråken var inte så stora och det mesta fick man ordna själv. Radio och TV hade vi inte men gemenskapen folk emellan var helt annan än nu. Man gav sig ut för att träffas om kvällarna.
En träffpunkt var järnvägsstationen där ungdomarna brukade samlas för att bestämma vad man skulle göra. Om inte annat gick vi på café som det ju var gott om på grund av militärerna. Andra gick på Frälsningsarmén eller missionshuset om där var möten. Det var alltid ett myller av folk på gator och vägar. Folk kom från landsbygden i stora skaror och samhällsborna var ute och gick om kvällarna. Var det på sommar och höst och A6 musikkår spelade så gick man dit och lyssnade på den tills de spelat tapto varefter man gick en sväng i samhället.

NTO-lokalen
Några direkta nöjeslokaler fanns knappast. I NGTO-lokalen hade godtemplarna basar någon gång om året. En sådan hölls före jul varvid behållningen gick till fattiga barns beklädnad. Lokalen var inte så stor att den rymde särskilt många attraktioner i samband med basarerna. Där var café i ett hörn med bord och många stolar och någon bänk att sitta på. Hörnet var avgränsat från den övriga lokalen med enbuskar. Så fanns där rättvisare. Brickor i olika färger såldes till de spelande och på en rund träskiva med olika färger fanns en visare som snurrades och stannade på en viss färg. Spelaren med brickor i samma färg hade vunnit. Insatsen var fem öre. På ett nummerbord fanns en massa vinster på vilka det såldes lotter. Vidare var det ringkastning mot en massa knivar uppsatta på en träläm. Det gällde att få ringen runt ett knivskaft varvid man fick kniven som vinst.

Postkontor
Där fanns postkontor där det såldes vykort som sedan upplästes och överlämnades till adressaten. Man brukade skriva verser på korten till exempel ”Från en vän i viken. Kan du gissa rätt på spiken?” På läktaren satt en blåsorkester om fem-sex man och spelade och i regel uppträdde någon komiker och berättade historier, till exempel Gödde i Leaby, Jan i Grebbo, Skånska Lasse, Frits Valström som spelade piano och några andra som kom på besök ibland.

Del 12

Biograf
Ibland kom någon kringresande biograf till samhället. Någon egentlig biograf fanns inte förrän några stycken bildade bolag och hyrde godtemplarlokalen en gång i veckan för filmvisning. Det var under första världskriget så albatrossarna svarade för musiken. (Under första världskriget kom ett tyskt krigsfartyg in på svenskt farvatten utanför Gotland. Fartyget som hette Albatross uppbringades eftersom Sverige inte var krigförande och dess besättning internerades i Skillingaryd resten av kriget.) Jag minns särskilt två filmer som hette Ruter ess och New Yorks mysterier. Det var spännande upplevelser för oss tonåringar. När så albatrosserna klämde i med Alte Kameraden så var publiken som i en annan värld.

Dans på mässen
De första åren efter I12:s flyttning brukade det ordnas dans i verandan på I12:s officersmäss. Där samlades många av samhällets ungdomar för en svängom till dragspelstoner. Ibland spelade Karl-Johan Bergkvist, ibland Henry Lindgren melodier som Varför skulle jag älska, älska den jag aldrig kan få som särskilt Karl-Johan spelade eller Gamla fiskarevalsen av Henry.
Så fanns slagsmålen mellan de civila och militärerna så länge I12 var förlagda här.

Slagsmål
Det bråkades också mellan artillerister och infanterister. De kallade varandra för socker (artilleristernas namn på infanteristerna) och paltar (infanteristernas namn på artilleristerna). Det var tillmälen som ej gärna tolererades av någon part. Som liten grabb såg jag en batalj mellan artillerister och infanterister i bäckravinen vid Kaffegatan. Det var ett femtiotal man från vardera sidan som drabbade samman. Stenar och stubbar yrde i luften och det var ett tjoande och skrikande. Vem som segrade vet jag inte.

Tivoli
En gång var de båda vapenslagen eniga. Det hade kommit ett tivoli och slagit sig ner på plåtslagare Larssons tomt. Tivoliägaren var bråkig och misshandlade bland annat. sin hustru. Hon gick till både A6 och I12 och vädjade om hjälp. På kvällen kom militärer från båda regementena. Tivoliägaren stod vid luftgungorna. Det var små båtar där man mot betalning fick stå en i var ända och gunga under det att ägaren stod och skrek att båtarna gick till Bajdo.
Den kvällen gick de till Bajdo med besked för militärerna stormade fram och rev ner alltsammans. Tillkallade officerare sökte förgäves kommendera hem de sina. Ingen lydde order förrän tivolit var rivet.

Del 13

Bråkigt vid skjutskolan
Slagsmålen mellan civila och militärer tog fart när skjutskolan förlades till Skillingaryd. Det var i huvudsak stamanställda militärer som låg på den. Det mesta grollet från de civilas sida berodde på militärhat förvärvat i lumpen till följd av dålig behandling av malliga underbefäl som ville visa sin makt på de värnpliktiga. Under och efter första världskriget rådde ett utpräglat militärhat. Kampen om flickorna hade väl en viss betydelse för osämjan. Många av samhällets flickor var väl svaga för de fina uniformerna.

Norrman i slagsmål
En kväll 1918 stod vi fyra pojkar utanför mitt hem vid Kaffegatan. Vi hörde att det fanns militärer längre nedåt gatan. Vi stod kvar och språkade då vi förstod att det var bråk på gång. En av pojkarna var murare och kom från Norge. Han visste inte mycket om slagsmålen här utan sa att han skulle gå och se vad de gick för. Vi bad honom stanna men han lydde inte. Vi hörde militärerna skrika att han skulle försvinna annars skulle de proppa honom full med bly. Hur Reidar som han hette kom hem vet jag inte. En av oss andra tre kröp under ett litet hus som stod på vår gård och som bara hade hörnstenar och ingen hel stenfot. Där fick han ligga till två på natten innan han kunde ta sig hem. Jag och den andre kamraten rusade in i vår köksfarstu. Dörren lämnades på glänt. När jag stod där och såg ut fick jag se ett sabelhölster. Min kamrat råkade sparka till ett par trätofflor som stod i farstun och röjde var vi var. Minuten efter var det militärer i farstun och sökte bryta upp innerdörren med sablar. Hela gården var full av militärer men dörren höll. Far öppnade ett fönster och frågade vad det var frågan om.
- Släpp ut dom d-ja bolsjevikerna, ropade de.
Far upplyste dem om att ingen skulle bli utsläppt och bad militärerna försvinna vilket de gjorde småningom. Kvällen efteråt slog de ut ett fönster i verandan på det hus där Reidar bodde.

Rädda för Skillingaryd
Att Skillingaryd var beryktat bland militärerna på den tiden fick jag bevis på när jag gjorde min värnplikt i Stockholm. Jag hamnade ett tag på garnisionssjukhuset. En dag stod en pojk vid min säng och läste min journal. Då han såg att jag var från Skillingaryd sa han att på hans regementen som var A1 gick alla i panisk skräck för att bli uttagna till skjutskolan i Skillingaryd.
- Det skall ju vara smeder där som är svåra till att klå upp militären. Det har ju till och med hänt att de blivit ihjälslagna där, sa han.
Jag tröstade honom med att så farligt var det inte utan han kunde nog gå lugnt om han inte själv var bråkig.

SLUT